Detta har varit en allmänt ledsen dag, då inte för mig själv utan för andra. Den här grejen med cancer kom ju så nära mig eftersom jag fick ett förstadium till bröstcancer själv. Började med att Smillas husse (och iofs en till i kören + hans fru + deras ena dotter! Helt sanslöst!) fick prostatacancer. Och inte långt efter att han var klar med den behandlingen, så fick då jag och deras granne komma tillbaka till mammografin för kompletterande bilder. Och jo, vi hade båda något. På det följande läkarbesöket fick jag veta att jag hade "en skugga" och den var iofs inte farlig men de skulle ta bort den. Senare nån gång ska de även ta bort körtlarna i armhålorna för att vara ännu mer  på den säkra sidan.

Det är naturligtvis bekvämt att bara bli sövd och när man vaknar så är allt det onda borta! Men jag tycker det var lite läskigt ändå...man vet ju inte vad de gör. Haha! Och otäckt när man vaknade med, så trött och så yr och kopplad till syrgas, saturationsmätare, EKG och blodtryck...! Särskilt när EKG-mätaren började låta konstigt och andra fick komma och undra vad felet var... Då hade jag helst velat stiga upp själv och rätta till det. Men det kunde jag inte och det skulle jag inte. Hur som så satte de på andra trådar samt bytte finger och då blev det bra.

En halv liter dropp hade de hällt i mig också. Varför det?

Jag fick komma hem samma dag och grannen dagen efter. Båda kom vi hem med näsor som rann som vattenfall. Nog för att min kran ofta är täppt och kanske behövde tömmas ur rejält, men jag tror att jag snöt upp en hel hushållspappersrulle? Och GB satt visst med en hel handduk.

Ja, det var vi tre det. Vi tre som förhoppningsvis nu är på den säkrare sidan. Det vet man förstås inte. Men då får vi höra om en till här i samhället, vars fru åtminstone jag känt sen jag gick på mellanstadiet. Han fick sin cancer-diagnos den 10:e december, och nu igår hade de själaringning för honom. En månad, och fatta vilken hemsk månad det måste varit! Så mycket rädsla och ångest!

Och Smillas matte sa idag att 2017 var det tre på hennes arbetsplats som dött i cancer. Och 2018 var det fyra stycken! Alltså sju stycken på två år! Men när hon ringer hit nu varje förmiddag och frågar hur det är med mig, så undrar jag lika mycket hur det är med henne. Fast jag tror inte hon skulle svara på det även om jag frågade. Men hon ställer upp för alla. Och säger att "det är inte frågan om  utan när  man får det".