För ett år sen stod ju motgångarna i kö för att få träffa mig. Sen i somras mötte jag mitt öde - KISS - och sen dess har livet praktiskt taget bara lekt, jag har mått så bra! Och 2020 skulle bli som en dröm... men krasch är vad det sa. Nu börjar motgångarna igen. Kanske inga stora saker än så länge men ändå.

Min stora dröm att få komma med på KISS kruise t.ex Inte sjutton blir det något av det. Bara båtens pris - alltså resans då - går löst på två hela månadslöner för mig. Och då är det inte inräknat resa härifrån till Arlanda, från Arlanda till Miami, någon natt på hotell där...och så hemresan likadant. För att inte tala om enkelheter som att ingen får in mig i ett flygplan. Särskilt inte ett som ska flyga över ett hav, det har jag säkert sagt förut. Eller den enkla lilla pinal att: hur gör man när man bokar flygresa och hotell i Miami? Hur fasen tar man sig från flygplatsen i Miami till hotell och senare hamn? Hur skral är min engelska? Den håller nog inte för det där i alla fall. Jag behöver en guide med mig. En tolk! Eller en dadda rentav. En roddbåt med Spotify är väl vad jag klarar av. Inom Sverige!! Eller vad ska jag med musik till, jag kan ju lyssna på när det knäpper i örat också. Gratis underhållning utan reklam!

Man blir ohjälpligt avundsjuk på dem som anser kruisen som en självklar del av livet.

Och körerna då, jag får väl sjunga där istället, vad sjutton gnäller jag för. Nej, det får jag inte göra längre! För nu i år är det andra som behöver just de kvällarna lediga, så jag måste börja jobba måndag- och onsdagkvällar. Så att den  andra kan gå på gymnastik. Så är det.

- Det är inte bara du som behöver ledigt måndagkvällar.

Nej, självklart är det inte det. Men man kan ju se det som att det är ju inte bara vi två som jobbar där. Finns ju några till. Körerna är som KISS, de ger mig så otroligt mycket glädje och styrka! Såndär som man får när det visar sig att man ju faktiskt kunde lära sig de där sångerna som verkade så svåra i början... OK den avancerade kören kan jag nog leva utan, men inte kyrkokören. Det är där jag hör hemma. Att tvingas avstå den känns inte roligt alls, och sammantaget med ovanstående kruise så åker man ner i ett stort hål.

Ja, och så var det ju mitt äppelträd också. Mitt gamla, välväxta, ihåliga, fina citronäppelträd. När jag kom ner igår låg det på marken. Tyst hade det lagt sig till sin sista vila, inte brakat iväg med rötterna upp, och det gjorde mig så ledsen. Träd väcker känslor, så är det, och jag har sista åren varit så glad var gång jag kom dit och det fortfarande stod upp och prydde sin plats. Det är bara ett par år sen det fortfarande bar frukt, det kämpade på in i det sista med att ge äppel, och bara det gjorde mig rörd då. Äpplena var sura som pocker, men de gav bra äppelkakor, äppelmos, äppelkräm, allt sånt... Huset byggdes nångång mellan 1901 - 1905, så trädet måste ju vara ungefär så gammalt det med.

Och som kronan på verket har jag nu lyckats förstöra min mobil med.