Jag borde egentligen kanske inte skriva något för alltihop blir så dystert. För först hade vi ju pandemin, då var man tvungen att hålla sig hemma och inomhus, för ingen ville ju ändå träffa en (jag menar nu även att jag var frisk). Så äntligen, äntligen lättade restriktionerna och så försvann de helt! Ja sjukan försvann inte men det är ju klart bättre i samhället. Nu skulle man, om än med stor försiktighet och en dos vanligt vett, kunna leva lättare! 

Jaha, då kommer kriget i Ukraina. Och från det uppdateras och rapporteras det överallt så det verkar som om man är mitt i det. Inte en sekund får man tänka på annat egentligen. Jaha, så rasar man ner igen. Och med detta följer dessutom höjda matpriser, höjt bensinpris och annat sånt. Så det är bara att fortsätta sitta hemma och inne. Och de där semesterplanerna, som man normalt dvs förr om åren, brukade göra, är också bara att lägga ner. Antingen smäller det ännu värre då (och var nånstans, det vet vi inte?) eller så är bensinpriserna i skyn. 

Dessutom tycker jag att det verkar som om alltihop bara gäller mig. För andra dom har planer hur de ska iväg mer eller mindre utomlands och de går på nöjen och konserter. En annan undrar hur pengarna ska räcka för att täcka räkningarna och blir det något över till mig tro? Förra månaden blev det en tusenlapp kvar och den skulle räcka till bensin, mat och ja, allting som är. 

När jag nu är så dum så jag jobbar i grannsamhället och måste köra emellan. Tänkte jag skulle föreslå de två andra härifrån att vi skaffar en lådcykel och skjutsar varann på den till jobbet. Jag får väl trampa varje gång eftersom jag säkert väger det dubbla mot dom. 

Nej usch vad tråkigt det är allting. Och ingen ljusning.