Detta har varit en allmänt ledsen dag, då inte för mig själv utan för andra. Den här grejen med cancer kom ju så nära mig eftersom jag fick ett förstadium till bröstcancer själv. Började med att Smillas husse (och iofs en till i kören + hans fru + deras ena dotter! Helt sanslöst!) fick prostatacancer. Och inte långt efter att han var klar med den behandlingen, så fick då jag och deras granne komma tillbaka till mammografin för kompletterande bilder. Och jo, vi hade båda något. På det följande läkarbesöket fick jag veta att jag hade "en skugga" och den var iofs inte farlig men de skulle ta bort den. Senare nån gång ska de även ta bort körtlarna i armhålorna för att vara ännu mer  på den säkra sidan.

Det är naturligtvis bekvämt att bara bli sövd och när man vaknar så är allt det onda borta! Men jag tycker det var lite läskigt ändå...man vet ju inte vad de gör. Haha! Och otäckt när man vaknade med, så trött och så yr och kopplad till syrgas, saturationsmätare, EKG och blodtryck...! Särskilt när EKG-mätaren började låta konstigt och andra fick komma och undra vad felet var... Då hade jag helst velat stiga upp själv och rätta till det. Men det kunde jag inte och det skulle jag inte. Hur som så satte de på andra trådar samt bytte finger och då blev det bra.

En halv liter dropp hade de hällt i mig också. Varför det?

Jag fick komma hem samma dag och grannen dagen efter. Båda kom vi hem med näsor som rann som vattenfall. Nog för att min kran ofta är täppt och kanske behövde tömmas ur rejält, men jag tror att jag snöt upp en hel hushållspappersrulle? Och GB satt visst med en hel handduk.

Ja, det var vi tre det. Vi tre som förhoppningsvis nu är på den säkrare sidan. Det vet man förstås inte. Men då får vi höra om en till här i samhället, vars fru åtminstone jag känt sen jag gick på mellanstadiet. Han fick sin cancer-diagnos den 10:e december, och nu igår hade de själaringning för honom. En månad, och fatta vilken hemsk månad det måste varit! Så mycket rädsla och ångest!

Och Smillas matte sa idag att 2017 var det tre på hennes arbetsplats som dött i cancer. Och 2018 var det fyra stycken! Alltså sju stycken på två år! Men när hon ringer hit nu varje förmiddag och frågar hur det är med mig, så undrar jag lika mycket hur det är med henne. Fast jag tror inte hon skulle svara på det även om jag frågade. Men hon ställer upp för alla. Och säger att "det är inte frågan om  utan när  man får det".

 

Janknu

10 januari 2019 17:50

Det är för min del ofattbart att jag varit i kräftans klor i 2 år..det har gjort att jag är mycket orolig över vad som eventuellt kan hända...en oro som kan göra mig arg ledsen och inåtvänd...👍💚👵🏻 Nu saknar jag att ha ett jobb att gå till något som kan skingra tankarna och tänka på annat...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag borde egentligen kanske inte skriva något för alltihop blir så dystert. För först hade vi ju pandemin, då var man tvungen att hålla sig hemma och inomhus, för ingen ville ju ändå träffa en (jag menar nu även att jag var frisk). Så äntligen, äntli...

Det var ju roligt / konstigt att detta fungerade i alla fall. Facebook gör det iaf inte. Inte på datorn och definitivt inte på mobilen. Det är väl som straff för att jag såg fram emot att bara sitta med mobilen ikväll och vila mig efter att ha jobba ...

Igår kravlade en mördarsnigel omkring på bilen, så idag har jag tvättat bilen i "maskin". Så nu är åtminstone bilen ren.  Jaha nu ökar c-19 - bland de ovaxxade! Lite skadeglädje där ju... Så märkvärdigt var det ju inte att vaccinera sig. Annars är ...

Och vad skulle det här åskvädret vara bra för? Är det för att det är fredan den 13:e? Eller var det för att jag satte igång diskmaskinen fem minuter innan och nu inte kan stänga av den. Istället för att börja med kvällsmaten får jag nu sitta i "åskru...

Den, när man har köpt tre nya pennor i år och får leta som en bäver för att hitta en  av dem...när man behöver en. Jag har letat varv på varv efter den jag använde igår!  Hittade den till slut - i pennstället!! Nu kom jag från ingenstans att tänka ...